Blääääääää...

Idag är en sån där dag när jag bara vill dra täcket över huvudet. Så mycket tankar som flyger omkring i huvudet, så många frågor och funderingar.. Lite rädsla inför framtiden.. Lyckan över bebis är TOTAL men det kommer att bli stora förändringar och det är ju såklart skrämmande. Hoppas Alexander tar allt bra med att bli storebror..
Jag känner mig lite ouppskattad och lite, vad ska jag säga.. Lite ensam. Det är ingen som förstår hur jag mår, ingen som förstår..
Man ska vara glad, tacksam och på topp jämt. Men jag orkar bara inte. Och då får jag dåligt samvete för att jag inte är den glada mamma, medsmännsika och sambo som man ska vara.
Får man vara sur, tvär, ilsken, bitter, självömkande och ÄNDÅ vara älskad? Får man låta muren falla och ändå ha en varm famn att krypa in i?
Usch vad liten jag är just nu....